Charlottes

Nu har jag sett slutet. Jag är nyss hemkommen från Göta Lejon i Götene, som ikväll visat Harry Potter och dödsrelikerna del 2. Jag tycker filmen var fenomenal, magisk, gripande och för en gång skull tycker jag att den ger boken någo nsån när rättvisa.

Jag grät lite inne på bion när Freds döda kropp syntes, jag har så svårt att hantera sorg. Alla föll ihop vid honom och grät, precis som mig. Jag skrattade när jag visste att de bra partierna kom, som när Harry överlever. Jag log sorgset när Severus minnen avslöjade hans kärlek för Harrys mamma, Lily. Jag beundrades över Minerva McGonagall, vilken fantastisk karaktär! Hon är så stolt, modig, ståtlig och bara orädd. Ingen kommer förbi henne, ingen alls. Hon är en av mina favoriter i filmerna.

Just nu vet jag inte om jag ska småle åt att jag tyckte filmen var magnifik eller om jag ska gråta för att det är slut nu. Det kommer inga fler böcker, inga fler filmer. För er som inte förstått det så har den här bokserien om en pojke med övernaturliga begåvningar verkligen betytt mycket för mig. Det har alltid varit min tröst. När allt är skit, när skolan är som tråkigast, när jag bråkat med mamma eller när jag är bakis/sjuk så har jag alltid läst lite Harry Potter. Det tillåter mig att sjunka in i en annan värld och förtränga den jag lever i för en liten stund. Känner jag mig själv rätt kommer jag fortsätta med det ett tag till, för jag är inte riktigt redo att släppa taget om den missanpassade pojken i skrubben under trappan riktigt än.